Fridas lilla blogg

(min mail: frida_hat@hotmail.com)


Kommentar från mitt inlägg nedan

"Så vitt jag förstår har du fått precis som du vill. Du bor med din älskade pappa som du avgudar över allt annat. Du har fått precis som du vill din pappa har ensam vårdnad, du avgudar honom, du bor kvar i ditt hus med din pappa han är ju både din far och mor precis som du vill. Det som är märkligt är att du fortsätter att hänga ut din mamma och ditt hat mot henne här i din blogg, du behöver inte på något sätt fundera över henne; du har fått det precis som du vill och hon kommer absolut inte att ha någon som helst kontakt med dig. Försök att förstå att de ställningstagande du gör när du är 17 år också får konsekvenser för dig själv och andra. Njut nu i stället av det liv du så innerligt önskat med din pappa och dina vänner och sluta och häng ut din mamma (min vän) på detta sätt."

Ursäkta men vill du något? Har jag ens nämnt hennes jävla namn? Tror du jag vill ha något med henne att göra? Allt som sker i mitt liv och det jag mår dåligt över har inte något med henne att göra. Och du, det är så jävla tydligt vem det är som skriver, ingen normal frisk människa skulle skriva sådär. Skrattretande och patetiskt, det är vad det är. Tror du att du känner mig? Vill du framföra något budskap? Tror du att allt i mitt liv enbart kretsar kring min jävla "mamma"? Jag har ett liv och jag har många, många fler problem än de hon orsakat.
Egocentrisk och sjuk.
Vous avez tourné en un monstre.
(förresten, du vet väl att det finns något som kallas ip-nummer? idiot.)

Varje gång man tror det gått över, blivit lite lättare så slår det tillbaka, hårdare än aldrig förut. Det räcker med att bara sätta på en sorglig låt, sluta ögonen, tänka på det och tårarna börjar falla. Fantastiskt, det där med tårar, att de aldrig tar slut. Så mycket som jag gråtit i mitt liv, speciellt de senaste två åren, de borde tagit slut flera gånger om. Kanske har de det? Kanske är det sorgen som fyller på tårlagret? I så fall räcker de länge till, de räcker om och om igen, det finns inget slut.

    Jag säger hela tiden att jag ska ta tag i mig själv, räta på benen och fortsätta gå. Bli glad, bli lycklig, komma vidare i mitt liv. Men det är som en enda stor magnet som bara drar mig tillbaka. Jag hålls fast i mitt svarta hål, det vill sluka mig helt och håller. Än har avgrunden inte fått tag i hela mig, men det känns som att för varje gång jag gråter, sliter den åt sig ännu en bit av min själ. Hur mycket själ finns det i en människa? Hur många bitar kan egentligen rivas bort? Kanske vaknar jag bara en dag utan själ. Istället för att finna smärta och sorg inom mig, finna ingenting. Bara ett tomt hål, som en levande död.

    När ska jag sluta plåga mig själv? När tar allt detta djävulskap slut? Kan jag bestämma själv? Jag undrar, ideligen undrar jag, frågar mig själv så många frågor, men det finns inga svar. Det finns bara sorgsna suckar, som återspeglar min själ. Jag finner bara obalans i livet, ingenting går som jag vill och det pendlar ständigt mellan allt och inget. Om det ändå fanns en gud, åh vad jag skulle be den om hjälp. Men nu finns det inget sånt, det är bara påhitt för att lugna människans vilsna själ, förmildra vår rädsla för att dö. Är jag rädd för att dö? Nej. Jag vet inte vad rädsla är, och jag vet inte vad döden är, varför ska jag vara rädd för något som jag inte vet vad det innebär? Vara rädd för ovissheten, när jag inte längre kan skilja på rädsla och lycka, hat eller kärlek? En förvirrad själ, det är vad jag är.

    Vissa vill kalla mig stark, ”du är så stark som klarar det här Frida”, jag har hört det från er, ni säger det till mig när jag ska tröstas. Men är jag stark? Vad är styrka? Är det att låtsas som ingenting och fortsätta sitt liv med ett leende på läpparna, hålla upp en mask och gå vidare? Eller är det att ramla ihop, falla in i sitt mörker för att gråta och vara ledsen, visa sitt sanna jag och hur man mår? Finns det något rätt och fel? Jag tycker inte det. Livet är bara en enda lång och komplicerad gåta, det finns inga måsten, inga rätt och inga fel. Vill jag ge upp och dö, så gör jag det, vill jag leva och skratta, så gör jag det istället. Ingen har rätt att döma mig, säga ”nej så får du inte göra Frida, sluta”. Ni kan inte styra mig, ingen kan. Jag är min egen orkan, min egen öken. Mitt liv är omslutet av mörka moln men även solsken, för efter regnet kommer solen, visst? Förr eller senare kommer solen, förr eller senare…

    Vintersol. Vart är du? Varför lyser du inte på mig? Kom hit! Lys på mig, jag vill ha dig här! Omfamna mig, se mig, sprid ditt ljus över min bleka själ! Jag behöver dig! Jag visar mina sår, mina brister, mina sorger. Låter dem blöda fritt trots att det svider. För jag orkar inte låtsas, vill inte spela några spel. Är trött på lögner och leenden som inte betyder något. Är trött på att fatta beslut, är trött på att skratta fast jag inte är glad. Vill bara vara jag. Men vart är jag? Varför hittar jag inte mig själv? Hur kan det vara så otroligt svårt? Är min själ verkligen så stor, att jag drunknat någonstans därinne i mörkret? Jag vill upp till ytan, jag vill andas. Syre. In i mina lungor, ut i mitt blod, liv till mina muskler, koldioxid när jag andas ut. Jag är levande, jag lever.

Lucia förra året! Jag längst ut till höger, sett härifrån haha :D

(Det var allt för mig. kan för övrigt informera omatt jag nyss råkade nysa rakt ner i min tekopp.
Visserligen var tet nästan slut, men detär jättegott och jag sörjer det nu lite...
Jädrans förkylning!!)

Jag fick ett brev ifrån SD, bara härom dagen
Jag öppna och läste - icke!
För jag såg att de var suckers, bara från omslaget
så ni kan sluta att skicka,
Eran hatkampanj, eran reklamkampanj
vi vet redan att de leder till gaskammarn.

Och vi skulle ge er Sverige tillbaka (VA?)
'vi vill skicka folket tillbaka' (VA?)
Så jävla ologiskt och ogenomtänkt
Som om ni hade patent på vad som kallas svenskt
Svenskhet förändras ständigt och jämt
Och har gjort så, enda sen den dagen Sverige fick en
gräns.

Ge oss Sverige tillbaka, jag snackar om hela kakan
Ge oss Sverige tillbaka, ge inte bort det till nån
Sverigedemokrat va?
Ge oss Sverige tillbaka, som det var innan de började
hata
Vi tar Sverige tillbaka, vi valurnan och ute på gatan!

Rassar och Nassar precis vid gränsen
Som Kjaersgaard, Jimmie Åkesson och Siv Jenssen
Visst är det hemskt, men samtidigt härligt
att ni tycker mångfalden är så förfärligt
så besvärligt, Sverige i många färger
Blundar hellre än att se er om i världen

Men dölj era budskap väl, era kräk
Beyond logotypen ni är vad ni är.
Och det värsta som kan hända är väl det som redan
händer
Att massa nya svenskar härstammar från andra länder

Men all denna rädslan, okunskapen
Det är ett trubbigt vapen, för vad finns kvar sen?
Sverigedemokraten är skev i basen
Claimar rätt till Sverige, och vill ha tillbaks den.
Vad blir kvar i ditt fosterland utan invandrare
Det är som ett fartyg utan ett ankare.

Vem städar dina golv? Vem ska göra din kebab?
Vem ska göra mål i VM? Vem ska köra ambulans?
Vem ska vidga dina vyer? Vem ska lära dina barn?
Vem ska föra Sverige framåt när du bara vill tillbax?

Ge oss Sverige tillbaka, jag snackar om hela kakan
Ge oss Sverige tillbaka, ge inte bort det till nån
Sverigedemokrat va?
Ge oss Sverige tillbaka,
som det var innan de började hata
Vi tar Sverige tillbaka, vid valurnan och ute på gatan

Jag vill inte ha era traditioner, jag vill inte ha eran
`trygghet´
Jag vill inte ha eran definition av det ni kallar
svenskhet x2

Ge oss Sverige tillbaka, jag snackar om hela kakan
Ge oss Sverige tillbaka, ge inte bort det till nån
Sverigedemokrat va?
Ge oss Sverige tillbaka, som det var innan de började
hata
Vi tar Sverige tillbaka, vid valurnan och ute på gatan

Ge det tillbaks....

HOPPLÖSHET

(Och gnäll inte över bilden. Den är jättesöt!)

Efter fyra långa och plågsamma månader av saknad har Olliver äntligen återvänt hem! Han har varit spårlöst försvunnen och jag har både försökt förtränga det, men även gråtit i timmar. Olliver är min bästa vän, min lilla bebis, mitt livsljus, min styrka, mitt hopp, min gospropp - han är min!!

Jag är så otroligt, otroligt lyckig och glad. Kanske har turen äntligen vänt i mitt liv? Jag är så glad glad glad! Allting rullar på fint, jag mår helt okej, det händer roliga saker, jag får mvg i kurserna jag satsat på, vintern och julen närmar sig - men framförallt, jag har min bebis igen! :)