Tankar.

Varje gång man tror det gått över, blivit lite lättare så slår det tillbaka, hårdare än aldrig förut. Det räcker med att bara sätta på en sorglig låt, sluta ögonen, tänka på det och tårarna börjar falla. Fantastiskt, det där med tårar, att de aldrig tar slut. Så mycket som jag gråtit i mitt liv, speciellt de senaste två åren, de borde tagit slut flera gånger om. Kanske har de det? Kanske är det sorgen som fyller på tårlagret? I så fall räcker de länge till, de räcker om och om igen, det finns inget slut.

    Jag säger hela tiden att jag ska ta tag i mig själv, räta på benen och fortsätta gå. Bli glad, bli lycklig, komma vidare i mitt liv. Men det är som en enda stor magnet som bara drar mig tillbaka. Jag hålls fast i mitt svarta hål, det vill sluka mig helt och håller. Än har avgrunden inte fått tag i hela mig, men det känns som att för varje gång jag gråter, sliter den åt sig ännu en bit av min själ. Hur mycket själ finns det i en människa? Hur många bitar kan egentligen rivas bort? Kanske vaknar jag bara en dag utan själ. Istället för att finna smärta och sorg inom mig, finna ingenting. Bara ett tomt hål, som en levande död.

    När ska jag sluta plåga mig själv? När tar allt detta djävulskap slut? Kan jag bestämma själv? Jag undrar, ideligen undrar jag, frågar mig själv så många frågor, men det finns inga svar. Det finns bara sorgsna suckar, som återspeglar min själ. Jag finner bara obalans i livet, ingenting går som jag vill och det pendlar ständigt mellan allt och inget. Om det ändå fanns en gud, åh vad jag skulle be den om hjälp. Men nu finns det inget sånt, det är bara påhitt för att lugna människans vilsna själ, förmildra vår rädsla för att dö. Är jag rädd för att dö? Nej. Jag vet inte vad rädsla är, och jag vet inte vad döden är, varför ska jag vara rädd för något som jag inte vet vad det innebär? Vara rädd för ovissheten, när jag inte längre kan skilja på rädsla och lycka, hat eller kärlek? En förvirrad själ, det är vad jag är.

    Vissa vill kalla mig stark, ”du är så stark som klarar det här Frida”, jag har hört det från er, ni säger det till mig när jag ska tröstas. Men är jag stark? Vad är styrka? Är det att låtsas som ingenting och fortsätta sitt liv med ett leende på läpparna, hålla upp en mask och gå vidare? Eller är det att ramla ihop, falla in i sitt mörker för att gråta och vara ledsen, visa sitt sanna jag och hur man mår? Finns det något rätt och fel? Jag tycker inte det. Livet är bara en enda lång och komplicerad gåta, det finns inga måsten, inga rätt och inga fel. Vill jag ge upp och dö, så gör jag det, vill jag leva och skratta, så gör jag det istället. Ingen har rätt att döma mig, säga ”nej så får du inte göra Frida, sluta”. Ni kan inte styra mig, ingen kan. Jag är min egen orkan, min egen öken. Mitt liv är omslutet av mörka moln men även solsken, för efter regnet kommer solen, visst? Förr eller senare kommer solen, förr eller senare…

    Vintersol. Vart är du? Varför lyser du inte på mig? Kom hit! Lys på mig, jag vill ha dig här! Omfamna mig, se mig, sprid ditt ljus över min bleka själ! Jag behöver dig! Jag visar mina sår, mina brister, mina sorger. Låter dem blöda fritt trots att det svider. För jag orkar inte låtsas, vill inte spela några spel. Är trött på lögner och leenden som inte betyder något. Är trött på att fatta beslut, är trött på att skratta fast jag inte är glad. Vill bara vara jag. Men vart är jag? Varför hittar jag inte mig själv? Hur kan det vara så otroligt svårt? Är min själ verkligen så stor, att jag drunknat någonstans därinne i mörkret? Jag vill upp till ytan, jag vill andas. Syre. In i mina lungor, ut i mitt blod, liv till mina muskler, koldioxid när jag andas ut. Jag är levande, jag lever.


Kommentarer
Postat av: Lotten

Stark för mig är då man vågar vara äkta, vågar vara sig själv. Det är du frida <3

2011-01-15 @ 00:24:40
Postat av: Obekant för dig

Så vitt jag förstår har du fått precis som du vill. Du bor med din älskade pappa som du avgudar över allt annat. Du har fått precis som du vill din pappa har ensam vårdnad, du avgudar honom, du bor kvar i ditt hus med din pappa han är ju både din far och mor precis som du vill. Det som är märkligt är att du fortsätter att hänga ut din mamma och ditt hat mot henne här i din blogg, du behöver inte på något sätt fundera över henne; du har fått det precis som du vill och hon kommer absolut inte att ha någon som helst kontakt med dig. Försök att förstå att de ställningstagande du gör när du är 17 år också får konsekvenser för dig själv och andra. Njut nu i stället av det liv du så innerligt önskat med din pappa och dina vänner och sluta och häng ut din mamma (min vän) på detta sätt.

2011-01-15 @ 11:35:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0